REMISSYTTRANDE

2011-03-11

Ert datum 2010-11-29
Ert dnr Jo2010/1941

Landsbygdsdepartementet

103 33 Stockholm



Med fiskevård i fokus - en ny fiskevårdslag (SOU 2010:42).


Sveriges Fiskevattenägareförbund har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade förslag och vill härmed anföra följande.

Sammanfattning
Enskild fiskerätt berörs på flera punkter i utredningen. Utredningen konstaterar att fastighetsägaren, liksom tidigare, ska förfoga över fiskerätten. Den enskilda fiskerätten är, liksom jordbruksmark och skog, ett produktionsmedel för landsbygden och för ägaren.
Därmed utgör enskild fiskerätt i sig själv underlag för näringsverksamhet, något som måste beaktas vid uppdelningen mellan yrkesfiske och fritidsfiske, och som till exempel aktualiserades vid utformningen av kontrollförordningens avsaluförbud.
Utredningen konstaterar också att förvaltningen av de enskilda vatten som omfattas av fritt handredskapsfiske inte är tillfredsställande och att det fria fisket är konfliktfyllt. Utredaren vill öppna för regionala lösningar. Fiskevattenägareförbundet anser att det finns förutsättningar för konstruktiva lösningar som bibehåller de fiskandes tillgänglighet, genererar medel för fiskevård och stimulerar till utveckling av lokal förvaltning.
Vi är kritiska till förslaget att släppa fisket av sötvattenkräfta fritt på allmänt vatten i de stora sjöarna. Utredarens motivering, att bestånden är starka, är en föränderlig faktor. Fritt kräftfiske har dessutom visat sig medföra stora olägenheter för yrkesfisket, för det enskilda kräftfisket och för spridningen av kräftpest.
En av utredningens huvuduppgifter har varit att definiera det nationella handlingsutrymmet gentemot EU:s gemensamma fiskeripolitik. Vi anser att Sverige med kraft måste slå vakt om detta handlingsutrymme. Den decentraliserade enskilda fiskerätten ger unika förutsättningar för en lokal aktiv förvaltning med kopplingar till landsbygden och dess näringar. Det gäller såväl i insjöar och vattendrag som längs kusten.

Förvaltning av enskilt fiske (övergripande)
Den enskilda fiskerätten tillhör dess fastigheter och var före urbaniseringen i huvudsak underlag för lokal livsmedelsförsörjning. Fiskerätten kan idag också vara underlag för till exempel näringsmässigt avsalufiske eller fisketurism där både fisken som livsmedel och upplevelserna kring fisket i många fall håller mycket hög kvalitet.
Samordnad förvaltning av flera fastigheters fiskerätt kan ske genom bildande av fiskevårdsområden. Lagen om fiskevårdsområden, Lofo, behandlades i ett särskilt betänkande, där dock flera av de moderniseringar som föreslogs uteblev i den slutliga utformningen av lagen.
Förvaltningen av enskild fiskerätt i insjöar och vattendrag kan sägas täckas av Lofo medan förvaltningen av enskild fiskerätt längs kusterna och i de stora sjöarna har hamnat i en gråzon mellan den enskilda fiskerättsägarens ansvar och statens/EU:s jurisdiktion.
Utredaren konstaterar å ena sidan att "Det enskilda vattnet ska liksom tidigare fastighetsägaren eller fiskerättsägaren förfoga över" (sammanfattningen s 18), och å andra sidan att "I haven och de stora sjöarna ska Fiskeriverket precis som tidigare ha ansvaret för fiskevården" (kap 9.1.8).
Idag vet vi att ingen av parterna kan, vill eller förmår ta sitt ansvar. Fiskerättsägarna saknar verktyg och incitament att bedriva förvaltning och fiskevård medan staten varken har lokal kännedom eller resurser för att bedriva en aktiv och lokal fiskevård.
Fiskevattenägareförbundet anser att en ny fiskelag måste utformas så att den enskilda fiskerätten betraktas som ett produktionsmedel och att det blir möjligt att ta ägaransvar för fiskets förvaltning och utveckling. Även om det ytterst är staten som bär ansvaret för fiskevården i havet, så bör fiskevården på enskilda vatten kunna ges former som tar vara på de goda erfarenheterna från fiskevårdsområden i inlandsvattnen.

Näringsverksamhet med stöd av enskild fiskerätt (9.1.8 m fl)
En levande landsbygd och en levande skärgård bygger på en bofast befolkning med diversifierad verksamhet. Många näringsgrenar samverkar; "när det ene släpper så cirkulerer det andre" (fritt efter Karlsson i Hemsöborna).
Ett företag med bas i en skärgårdsfastighet kan sålunda ägna sig åt fårskötsel, annat jordbruk, skogsbruk, fiske, transporter, snickeri och service åt sommargäster.
Fisket bedrivs då ofta på enskilt vatten, eget eller upplåtet. Fiskerätten i sig fungerar som produktionsmedel och underlag för näringsverksamhet. Fiskets omfattning kan variera från år till år, beroende på övrig sysselsättning och på variation i fisktillgång. Men den som överfiskar bestånden på ett enskilt avgränsat vattenområde drabbas i huvudsak själv av följderna. Om inte annat så av självbevarelsedrift är uthålligt fiske därför en nödvändig del av förvaltningen.
Som en anpassning till EU:s kontrollförordning föreslår fiskelagsutredningen att det införs en ny form av fiskelicens och att även näringsmässigt fiske med stöd av enskild fiskerätt införlivas i det kravet, bland annat som en förutsättning för att få sälja fisken. Fiske i sötvatten är undantaget. Enligt utredningens förslag ska licensen vara kopplad till ett kunskapskrav och till f-skattsedel.
Under våren har Fiskeriverket i någon mån föregripit den föreslagna lagstiftningen och avser att från 1 april införa regler kring ett avsaluförbud med hänvisning till EU:s kontrollförordning. Enligt signaler från Fiskeriverket, när detta skrivs, ska kravet för att få sälja fisk med stöd av enskild rätt vara att fiskaren har fartygstillstånd, i kombination med att man köper bruttotonnage och kvot för motorstyrka.
En enkel beräkning visar att kostnaderna, även för mycket små båtar och småskaligt fiske uppgår till tiotusentals kronor vilket kan motsvara en hel årsomsättning från binäringsfiske i ett skärgårdsföretag.
Fiskevattenägareförbundet har inget emot principen att även småskaliga fiskare som fiskar med stöd av enskild rätt ingår i en enhetlig modell med fångstrapportering och krav på f-skatt, om det är rimliga proportioner på kostnader och administration. Däremot är det orimligt att ställa samma krav om fartygsregister , tonnage- och kW-kostnader för småskaliga skärgårdsfiskare som man ställer på storskaligt havsfiske.
2010 gjorde Fiskeriverket en omfattande utredning om småskaligt kustfiske och hur det kan förstärkas. Med ett enda penndrag blir utredningen och dess intentioner totalt bortkastade om man sätter en så hög tröskel för inträdet till näringsfiske med rätt att sälja fisken. Vi anser att det måste skapas ett förenklat mellanrum för det småskaliga fisket som sker med stöd av enskild rätt, där man undviker de värsta nackdelarna med det nya systemet och möjliggör fortsatt nyttjande av produktionsmedlet.

Det fria handredskapsfisket (9.1.9 m fl samt §14 i lagförslaget)
Utredningen konstaterar att det fria handredskapsfisket är konfliktfyllt och att det redan finns tillräckligt med utredningsunderlag för regeringen att komma med konkreta förslag om fiskevårdens finansiering. Därför föreslår utredningen att det öppnas möjligheter för regionala och frivilliga lösningar.
1981 stiftades Lagen om fiskevårdsområden, Lofo, som bland annat var en tillgänglighetsreform, för att organisera förvaltning och öka tillgängligheten för sportfiske i samtliga svenska enskilda fiskevatten, även på kusten och i de stora sjöarna.
Lofo blev en framgång i de vatten där lagen fick tid på sig att verka; under de följande 20 åren bildades 2000 nya fiskevårdsområden som idag upplåter fiske, säljer fiskekort och bedriver fiskevård för över 100 miljoner kronor om året.
1985, fyra år efter Lofo, infördes det fria handredskapsfisket och därmed avbröts den just påbörjade organisationsutvecklingen i dessa vatten. Även detta var en tillgänglighetsreform och fisket är idag tillgängligt till glädje för den sportfiskande allmänheten. Däremot saknas både finansiering av fiskevård och lokal förvaltning.
Lofo gav, som nämnts, tre samhälleliga fördelar i en och samma reform. Det fria handredskapsfisket medförde bara en av dessa fördelar, sett ur ett samhällsperspektiv.
Fiskevattenägareförbundet anser att den nya fiskelagen måste öppna för lösningar för att komma vidare med förvaltningen av de vatten som idag omfattas av det fria handredskapsfisket och även för de lagändringar som kan komma att behövas.
På följande rader beskriver vi en modell som uppfyller de tre övergripande målen: oförminskad tillgänglighet till handredskapsfiske, finansiering av fiskevården samt utveckling av lokal förvaltning och lokalt engagemang.
Det fria handredskapsfisket består men beläggs med en särskild fiskevårdsavgift med de huvuddrag som föreslogs av 2005 års utredning. Avgiften kan vara regional eller uppdelad länsvis. En viss predestinerad del av medlen används för att stimulera bildande och utveckling av fiskevårdsområden med förebild i inlandsvattnen. För att få del av medlen bör områdesföreningarna upprätta en fiskevårdsplan (som godkänns av länsstyrelsen), bedriva tillsyn och administrera fiskevården. Detta blir ett viktigt incitament för att skapa och utveckla lokal delaktighet och engagemang kring fiskeförvaltningen. Övriga medel från den särskilda fiskevårdsavgiften ska kunna sökas av både fiskevårdsområden, sportfiskeklubbar och andra organisationer till konkreta fiskevårdsprojekt längs kusten och i de stora sjöarna. Samverkan mellan flera fiskeorganisationer bör prioriteras i samförvaltningens anda.
Vi anser att en liknande modell är som att både äta kakan och ha den kvar. Man bibehåller huvudsyftet med det fria handredskapsfisket - tillgängligheten - men undanröjer nackdelarna i form av utebliven fiskevård och uteblivet lokalt engagemang och ansvarstagande. Modellen är tillämplig inte bara i de områden som fick fritt handredskapsfiske 1985, utan längs hela kusten och i de stora sjöarna.



Frifiskerätten (9.1.10, 4.2.2, §13, bil 1 m fl)
Utredningen påpekar det föråldrade och ohållbara i djungeln av frifiskeregler för olika delar av landet. Frifisket, alltså allmänhetens rätt att använda olika former av mängdfångande redskap på enskilt vatten, har tillkommit i olika tider och under olika förutsättningar. Utredaren förespråkar förändringar, men flyttar ändå över hela paketet till den nya lagen. Vi anser att förändringarna bör ske redan när lagen skrivs. Vi anser att hela frifiskemodellen och frifiskerätten kan avvecklas.
Allmänhetens fiske på enskilt vatten bör inskränka sig till handredskap, med den utveckling som föreslås i stycket ovan om det fria handredskapsfisket.
Allmänhetens rätt att fiska med mängdfångande redskap på allmänt vatten tillstyrks (§§ 8-12), med undantag vad gäller sötvattenkräfta; se följande avsnitt.

Sötvattenkräfta
Vi motsätter oss utredningens förslag att utöka allmänhetens fria kräftfiske på allmänt vatten i de stora sjöarna. Allmänhetens fria kräftfiske i Vättern har identifierats som en av huvudorsaken till att kräftpest sprids i ännu icke smittade vatten med flodkräfta. Det fria kräftfisket har dessutom visat sig medföra störningar både för det licensierade yrkesfisket på allmänt vatten och för fiskerättsägarnas enskilda kräftfiske, då många utövare av det allmänna kräftfisket inte känner till, eller bryr sig om, gränsen mellan allmänt och enskilt vatten. Det fria fisket genererar ständiga överträdelser av mängden redskap, fisketider och gränsen mot enskilt vatten.
Hittills har allmänhetens fria kräftfiske i Vättern varit begränsad till vissa helger under den traditionella kräftsäsongen. Utredningen vill nu införa och tillåta allmänt kräftfiske i samtliga sjöar med allmänt vatten året runt. Främsta skälet, som anges i utredningen, är att bestånden är tillräckligt starka för detta.
Fiskevattenägareförbundet anser att man för det första inte bör stifta en lag som bygger på hur ett visst bestånd ser ut just för tillfället. En lag, och särskilt en fiskevårdslag, måste vara hållbar för biologiska fluktuationer. Själva motivet faller därför på sin egen inkonsekvens.
För det andra är det allmänna fisket i Vättern inte någon lyckad lösning över huvud taget. Här borde man prova ett helt annat spår och kanske införa någon form av kräftskötselområden där reglerna utformas i samverkan med yrkesfisket och fiskevattenägarna för att minimera olägenheter, och där allmänheten får lösa lokala kräftfiskekort.
Vi är i den här frågan av samma grunduppfattning som Sveriges insjöfiskare och SFR samt flera länsstyrelser.

Fisketurism
Fisketurism är en viktig och växande näring. För landsbygden fisketurismen har fisketurismen en stor potential till utveckling. Råvaran, fiskevattnet och fiskeresursen, är grunden för fisketurismen. Utvecklingen av fisketurismen är beroende av en uthållig resursförvaltning och bör vara nära kopplad till lokal fiskeförvaltning. Så sker också i de flesta inlandsvatten där entreprenör och fiskevårdsområde samverkar. För fisketurismens utveckling längs kusten och i de stora sjöarna är detta ytterligare ett skäl till att lokal fiskeförvaltning ska stimuleras på det sätt som vi föreslår under avsnittet om det fria handredskapsfisket.
Undantaget från redskapsbegränsning tillstyrks. I de fall ett avsaluförbud kan inverka negativt på näringsmässig fisketurism bör en förenklig av kravreglerna införas, i linje med vad vi sagt om näringsmässigt fiske med stöd av enskild rätt.


Regionala råd (9.1.11)
Vi tillstyrker tanken på regionala eller länsvisa råd (länsstyrelserna är ju redan idag ett naturligt nav för fiskevårdsmedel och fiskeförvaltning). En av rådets främsta uppgifter bör vara att främja utvecklingen av lokal fiskeförvaltning och att fördela de medel som kommer in från den särskilda fiskevårdsavgiften (se avsnittet om det fria handredskapsfisket).


Avgränsningen mellan fiskevårdslagen och miljöbalken (9.1.16)
Vi har svårt att bedöma konsekvenserna av en lagvalsregel mellan fiskevårdslagen och miljöbalken. Dock finns en risk, som Fiskeriverket påpekar, att ett slentrianmässigt och generellt miljöskydd i onödan förhindrar ett fiske trots att det i sig själv är uthålligt. Fiskets bedrivande bör bedömas efter egna förutsättningar och på egna meriter och inte buntas ihop med annat naturskydd, i till exempel i områden med Natura2000.
När det gäller miljökonsekvenser i allmänhet finns också en risk för att fiske i olika former åläggs alltför omfattande krav på MKB, miljökonsekvensbeskrivningar. Relativt blygsamma verksamheter kan i praktiken drabbas av näringsförbud när kraven blir oöverstigliga. Dessa aspekter bör beaktas när förhållandet mellan miljöbalken och fiskevårdslagen utformas.

Övrigt
Att definiera det nationella handlingsutrymmet (9.1.1) har liknats vid att "skjuta på flygande fågel från gungande båt", framför allt därför att EU-rätten är under ständig förändring och att anpassningen av den svenska lagstiftningen kan kräva viss framförhållning.
Det finns inget skäl att likrikta svensk fiskeförvaltning mer än nödvändigt. Lokala särdrag och lokal kompetens är överlägsen generella lösningar. Sverige måste slå vakt om den enskilda fiskerätten och de förvaltningsformer som utvecklats och formats av våra förutsättningar.
Beträffande portalparagrafen (9.1.2) tillstyrker vi principen att en uthållig resursförvaltning ska vara ledstjärna för allt fiske, såsom i huvudsak sker inom t ex fiskevårdsområden. Det är därför vi i ovanstående stycken också förespråkar en aktiv förvaltningsform även på kusten och i de stora sjöarna.
Det övergripande perspektivet på fiske förskjuts, enligt utredningens formuleringar, från fiskerätt till fiskevård. Men det finns en tredje aspekt som alls inte fått plats i utredningen, och det är frågan om världens livsmedelsförsörjning. Det kan tyckas att den inte hör hemma i lagstiftningen, men i en värld med växande befolkning och allt knappare tillgångar kan det börja ställas krav på att alla resurser ska utnyttjas maximalt, eller i vart fall optimalt. Klarar den nya fiskelagen att hantera en sådan utveckling? 



SVERIGES FISKEVATTENÄGAREFÖRBUND


Lars Wiström     Fredrik Lundberg
Ordförande        Förbundssekreterare 


Lars Krögerström
handläggare