En myndighet för havs- och vattenmiljö (SOU 2010:8).

Sammanfattning
Uppdelningen av fiskefrågorna mellan en utvecklande myndighet och en bevarande myndighet kan skapa låsningar och motsättningar. Vi är bekymrade över polariseringen mellan brukande och miljöskydd, inte minst för utvecklingen av fisketurism och vattenbruk.
Vi hade hellre sett att såväl utvecklings- och främjandefrågorna som resursförvaltnings- och miljöfrågorna samlats hos en och samma myndighet med möjlighet till helhetsperspektiv.
Två myndigheter med var sin halva av kortleken, där den ena myndigheten har de svarta korten och den andra myndigheten har de röda korten, får svårt att spela med varandra.

Beträffande utredningens tankar om resursförvaltning saknar vi all analys av fiskeförvaltningen på enskilda vatten. Merparten av fritidsfisket sker på enskilda vatten och där finns också olika förvaltningsmodeller som borde ha berörts i utredningen. Samverkan mellan den nya myndigheten och de som förvaltar fisket är en viktig framtids- och resursfråga. Att inte beröra den är en stor brist i utredningen.

Förvaltning på enskilt vatten
(Synpunkter i huvudsak på den nya myndighetens verksamhetsuppgifter 3.2, befogenheter 3.3 samt kopplingar till nuvarande Fiskeriverkets resursförvaltning 4.2.3)
Vi saknar analys och förslag över den nya myndighetens roll i förvaltningen av fiskresursen på enskilda fiskevatten.
Den nya myndigheten föreslås få ett övergripande ansvar för all fiskeförvaltning (kap 4.2.3), inklusive fritidsfiske. Staten har idag jurisdiktion för fiskeförvaltning upp till vattendragens första vandringshinder. Där ovanför har fiskevattenägarna ansvar för resursförvaltningen, med en (aldrig tillämpad) vanhävdsparagraf som yttersta möjlighet för staten/länsstyrelsen att ingripa.
Fiskevattenägarna har i de flesta fall löst sitt resursansvar genom att bilda fiskevårdsområden. Sedan Lagen om fiskevårdsområden (Lofo) stiftades 1981 har 2000 nya fvo bildats, i huvudsak i sötvatten. Deras verksamhet och aktivitet skiftar, men den övergripande bilden är att modellen med fiskevårdsområden har varit mycket framgångsrik både för att förvalta den biologiska fiskeresursen, erbjuda rekreation till allmänheten och för att stimulera näringsutveckling såsom fisketurism. Fisketurism i inlandsvatten bygger idag i de flesta fall på samverkan och avtal mellan fiskevårdsområden och turistentreprenörer.
I perspektivet av nära och intim samverkan mellan biologisk resursförvaltning och ekonomisk näringsutveckling bör dessa delar också hanteras av en och samma myndighet. Det kan det uppstå märkliga och motsägelsefulla situationer om resursförvaltningen ligger under en myndighet medan näringsutvecklingen hanteras av en annan myndighet.

Resursförvaltningen i sötvattnen har alltså utvecklats genom att det bildats fiskevårdsområden, där verksamheten funnit sina former på ett mycket positivt och framgångsrikt sätt.
Den nya myndigheten bör få en stödjande och kunskapsutvecklande roll i sitt förhållande till fiskeförvaltningen på enskilt vatten. Men det vore förödande om myndigheten tar på sig en detaljstyrande roll som saboterar en väl fungerande modell.
Vi saknar analys och förslag på den nya myndighetens roll och förhållande till resursförvaltningen på enskilt vatten.

Samtidigt som förvaltningen av inlandsvattnen alltså utvecklats mycket positivt har motsvarande förvaltning av de enskilda vattnen längs kusterna och i de stora sjöarna stagnerat. Fyra år efter Lofo, 1985, kom lagen om fritt handredskapsfiske. Staten förespeglade att man skulle sköta resursförvaltning och bidra med medel till fiskevård och tillsyn, när fiskevattenägarna då fråntogs den möjligheten. Men den utvecklingen har kommit på skam och det är idag problem med många fiskbestånd på kusten. Den lokala resursförvaltningen är omintetgjord och det saknas medel till lokal fiskevård.
Fiskbestånden på kusten och i de stora sjöarna är mer att likna vid separata och åtskilda insjöbestånd än vid havslevande arter, och bör därför förvaltas lokalt på samma sätt som bestånden i inlandsvattnen.
I utredningen saknas analys och idéer för hur systemfelet och bristerna med resursförvaltningen längs kusterna och i de stora sjöarna ska lösas och vilken roll den nya myndigheten ska ha för just dessa vatten (se även följande stycke om regleringen av fritidsfisket).

Regleringen av fritidsfisket
(Berör i huvudsak kap 4.2.3 om resursförvaltning och fritidsfiske. Se även föregående stycke om förvaltning på enskilt vatten.)
Utredningen säger att ”reglering av fritidsfisket utgör en del av fiskeriförvaltningen och bör därmed hanteras gemensamt med övrigt nyttjande av resursen”.
Vi instämmer till fullo med att fritidsfisket påverkar resursen och att fritidsfisket i många fall är en dominerande faktor i resursförvaltningen. Utredningen hänvisar till Fiskeriverkets siffra att 20 procent av Sveriges totala fångst av konsumtionsfisk är fritidsfiskad. Och räknar man bort yrkesfisket till havs, och betraktar kust- och insjövattnen separat, är fritidsfisket idag betydligt större än yrkesfisket och överträffas i beräkningsbara fångstmängder endast av skarvens predation.
De arter som fritidsfiskas lever i huvudsak i lokala bestånd. I insjöar och vattendrag finns självklara avgränsningar, men även längs kusterna är de flesta arter lokala och stationära. Regleringen av dessa bestånd och regleringen av fritidsfisket måste därför ske lokalt, utifrån de enskilda beståndens förutsättningar.
En myndighet kan eller ska inte reglera enskilda lokala fiskbestånd. En myndighet ska skapa förutsättningar för lokalt anpassad fiskevård utförd av lokalt engagerade människor.

Generationers erfarenheter visar att ägandet av en resurs är den generellt mest uthålliga och långsiktiga förvaltningsformen. Ägaren ser till kommande generationer eller åtminstone, lite mer krasst, till fastighetens marknadsvärde som blir högre om den är välskött.
Ägandet är motsatsen till allmänningens tragedi. När alla och ingen äger en knapp resurs uppstår kapplöpning; det jag inte fångar idag fångas av någon annan i morgon. Hanteringen av torskbestånden under 1990-talet är exempel på allmänningens tragedi.
Att förstatliga eller centralisera förvaltningen och regleringen av fritidsfisket vore därför ett historiskt misstag. En framåtsyftande myndighet med ansvar för reglering av fritidsfisket bör alltså stimulera och stödja det enskilda ägandets förvaltningsformer.

Fiskevårdsmedel
Den nya myndigheten föreslås handlägga och fördela de statliga fiskevårdsmedlen, som för närvarande uppgår till drygt 25 miljoner kronor. De senaste åren har allt större del av medlen använts till skyddsvärda arter och andra miljöåtgärder, alltså kommit att fungera mer som ett miljöpolitiskt styrmedel än ett fiskepolitiskt styrmedel. Sannolikt kommer den trenden att fortsätta i och med den föreslagna uppdelningen mellan myndigheterna.
Vi vill dock påpeka att merparten av den fiskeinriktade fiskevården idag finansieras genom lokala ekonomier. Försäljning av fiskekort beräknas idag omsätta mellan 100 och 200 miljoner kronor (det saknas detaljerad statistik) och merparten av pengarna används för fiskevård och annan produktutveckling inom sport- och fritidsfisket.
För en ny myndighet är det synnerligen viktigt att förhålla sig till Sveriges fiskevårdsekonomi, att föra en dialog med utövarna, att skapa en bra och korrekt bild av vad som sker och att på olika sätt stödja och skapa förutsättningar för utvecklingen av lokala fiskevårdsekonomier. Fiskevårdens ekonomi är i detta fall intimt förknippad med förutsättningarna för biologisk fiskeförvaltning.
Om den nya myndigheten nu inte ska främja fisket, så är det i vart fall viktigt att den inte i onödan hindrar fisket och dess näringar att utvecklas. Det gäller såväl sportfisketurism som vattenbruk och andra fiskerelaterade näringar.

Vattenbruket
Liksom för andra fisk- och fiskebaserade näringar ifrågasätter vi det kloka i att polarisera tillsyn och tillståndsgivning för vattenbruket i en myndighet, medan främjandet av näringen ligger hos en annan myndighet.
Att skilja på, positionera och polarisera brukande och utveckling från bevarande och miljöskydd kan förstärka motsättningar och skapa spänningar både mellan myndigheter och för de som berörs av överväganden och beslut.
Vi ser framför oss en byråkrati där den utvecklande myndigheten hela tiden måste vänta på den tillståndsgivande myndigheten för att över huvud taget kunna fatta beslut.
En bättre ordning vore att en och samma myndighet får göra helhetsbedömningen och avvägningen där alla röda och svarta kort ligger på samma bord. Två myndigheter med var sin halva av kortleken kan få svårt att spela med varandra.
Just denna låsning påtalas ju också i utredningen Det växande vattenbrukslandet som en av de främsta orsakerna till att Sverige halkade efter inom vattenbruket när grannländerna utvecklades.
Motsättningen med två myndigheter blir särskilt tydlig inom vattenbruket men gäller även för fisketurism och andra fiskebaserade näringar. Det principiella resonemanget omfattar även ansvaret för EU:s strukturstöd och Fiskerikontrollen.

Utredningskontoren
Vi instämmer med utredningens slutsats att nuvarande Fiskeriverkets utredningskontor bör fokusera på sin kärnverksamhet och sitt myndighetsansvar och inte ägna sig åt uppdragsverksamhet. Vi är dock medvetna att det kan vara svårt att dra en skarp gräns mellan fiskrelaterad miljöövervakning och kommersiella uppdrag, och här måste gränsdragningen vara pragmatisk.
Vi tillstyrker också att utredningskontoren under en ny myndighet behöver en resurs- och kompetensförstärkning för att öka takten i omprövningen av vattendomar. Många vattendomar är gamla och otidsenliga och dåligt anpassade till fisketurism och andra nya näringar. Det är viktigt att utredningskontoren bevakar allmänna fiskeintressen, att det alltså är fisken som är i fokus även under den nya myndigheten, och att man i vattenmål och andra sammanhang också samverkar med de enskilda fiskeintressena.

Forskning och utveckling
(Kap 4.2.5 och kap 5)
Utredningen föreslår en utvärdering av nuvarande Fiskeriverkets forskningsliknande verksamhet. Utvärderingen ska göras av Formas och Statskontoret. Utredningens underton är att det bör kunna ske en rationalisering och omflyttning av verksamheten.
Vi kan inte ta ställning i detalj hur FoU för fisket ska vara organiserat. Men vi vill understryka att en verksamhet och en näring som bygger på biologiska arter och bestånd kräver ansvar och kunskap. Forskningen kring jord- och skogsbruket är omfattande och mångfacetterad. Jakten och viltvården har forskning som initieras och påverkas både från oberoende institutioner, markägarintressen och från utövarnas organisationer.
Fisket, inte minst fritidsfisket och näringar baserade på fritidsfisket, är en snabbt växande verksamhet. Med det följer också ett växande behov av forskning och utveckling kring beståndsvård, nyttjande, fiskemetoder och fiskevattnens ekologi. Det är en behovsinriktad forskning som idag bedrivs, eller bör bedrivas, av Fiskeriverkets laboratorier. Varje näring, och särskilt näringar som använder biologiska resurser, behöver sådan forskning. Det vore därför synnerligen olyckligt om all fiskeriforskning överförs till universitet och högskolor. Den nya myndigheten bör ta ett ansvar för sådan forskning som rör resursförvaltning och resursutveckling.

Växande och tillkommande uppgifter
(Kap 4.2.7)
Fiskeriverket har identifierat växande behov av bland annat datainsamling från fritidsfisket och främjandet av fritidsfiskerelaterad verksamhet. Vi instämmer med att det behövs ökade kunskaper om den växande fritidsfiskerelaterade näringen, inte minst som underlag för framtida kunskapsbaserade politiska beslut.
Vi tror att detta kan genomföras genom en ökad samverkan mellan myndigheten och de fiskeförvaltande organisationerna. Genom att merparten av sportfiske och fisketurism i inlandsvatten sker genom upplåtelser, främst försäljning av fiskekort, finns potentiella instrument för en bred rapportering och kunskapsinsamling om fångster, fiskevård, produktutveckling och andra uppgifter.
Samverkan mellan den nya myndigheten och de fiskeförvaltande organisationerna bör alltså uppmärksammas och prioriteras för att klara nämnda uppgifter.

Naturvårdsverket
(Kap 4.1)
Vi finner det rimligt att föreslagna delar av Naturvårdsverket kommer att ingå i den nya myndigheten. I enlighet med våra synpunkter ovan så gynnas vatten- och fiskförvaltningen av en gemensam myndighet med hela kortleken samlad på ett bord.
När det gäller kalkningsverksamheten, särskilt, så kan det vara en fördel om den skiljs från övriga delar av anslaget för biologisk mångfald. Vi vill samtidigt understryka vikten av att kalkningarna måste fortsätta, och sannolikt till och med öka igen. Den återhämtning som skett tack vare minskad deposition av svavel har avstannat. De flesta vatten som idag fortfarande är försurade i sydvästra Sverige kommer att vara försurade i decennier, om inte nya strategier för kalkningarna får utrymme att utvecklas.
Vi tillstyrker sålunda utredningens förslag beträffande Naturvårdsverket.